Ja det var ju några år sedan mitt senaste inlägg. Antar väl att det rinner ut i sanden när man inte har så stort behov av att skriva av sig. Men nu har jag det. Nu lät det väldigt dramatiskt men så är det inte. Bara väldigt mycket som pågår i mitt liv just nu, båda underbara och inte så underbara saker.

Till att börja med så har jag ett jobb som jag inte alls trivs med. Eller trivs och trivs, jag gillar mina uppgifter och så. Men jag har slutat bry mig om hur det går för det företag jag jobbar på. Jag vantrivs inte, jag blir inte mobbad, jag bara bryr mig inte. Och ska man sitta och engagera sig 8 timmar om dagen i nåt man inte bryr sig om överhuvudtaget så tär det till slut. Båda fysiskt och psykiskt. Detta plus en självbild totalt körd i botten resulterade i en depression/utmattning. Blev sjukskriven och var det i tre månader på heltid. Och det kan jag säga att jag har aldrig i mitt liv känt sådan lättnad som när jag blev sjukskriven. Så här i efterhand kan jag se att jag var helt slut. 

Tre månader, då borde man ju bli uttråkad till slut. Men nä. Det var så jävulskt skönt att bara vara! Men det säger man ju inte högt för då insinueras det både till höger och vänster att man bara är lat och fejkar. Men nä, fejkade gjorde jag inte. För så jävla roligt är det inte att få panikångest i mataffären eller få sån ångest mitt i natten att man gråter ögonen sönder och samman. 

Men jag blev bättre och kände mig starkare. Så jag började jobba 50% och sen gick jag upp till 75%. Sket fortfarande fullständigt i jobbet men jag satt och knåpade med mitt och det funkade. Sen gick jag upp till heltid och det funkade. I två veckor. Sen blev jag omänskligt trött på kvällarna, både psykiskt och fysiskt. Jag tog det som en varningssignal och jobbade lite hemma för att lindra stressen. Men det hjälpte inte.Tillslut satt jag på jobbet en fredagförmiddag med hjärtklappning, yrsel, kallsvettingar och total oförmåga att ta in information. Då blev jag rädd. Så jag gick hem efter lunch och jobbade hemma. Ni hör ju så dumt, JOBBA hemma. Men men. När jag kom hem släppte allt och jag blev så trött att jag hade kunnat somna stående. Veckan efter var jag hemma helt. Att gå till jobbet fanns inte på kartan, blev illmående av bara tanken. 

Fick en tid hos läkaren och ska jobba 75% till 29 maj. Men inget prat om vad man kan göra för att undvika att jag klappar ihop igen eller om det kändes bra med 75%. Känslan jag fick var att jag var lite jobbig som kom tillbaka och mådde sämra igen. Så onödigt, jag måt ju piss som det är redan. Nåväl. Jag hann jobba 75 en dag sen kom förkylningen från helvetets eldar och tog mig med storm. Så jag har varit hemma nästan hela veckan. 

Så där är vi nu i skrivande stund. Känns som att man jobbar lite i motvind just nu, men förhoppningsvis vänder det snart. Om som tur är har jag min klippa att luta mig mot. Men det tar vi en annan gång.   

//J